Idag fick jag ta en en promenad efter jobbet. Bilen var inlämnad på andra sidan stan. Så jag tog en promenad jag inte tagit på säkert 20 år, genom min barndomsstad. Jag är född här i stan och bodde här till tonåren inträffade. Då blev jag tvångsförflyttad till en stad 20 mil bort. (Där upplevde jag tonåren med alla dess vedermödor och vansinnigt lyckliga ögonblick. Jag lyckades också hitta den bästa vän man kan få, ett Troll!) I slutet av min promenad bestämde jag mej för att gå en liten omväg och gå igenom bostadsområdet där jag bodde till jag var 10 år. En stort och fult miljonprojekt byggt i slutet på 60-talet/början på 70-talet.
När jag var halvvägs igenom kom jag på mej själv med att gå och le. Herrejösses vad jag blev nostalgisk. Nu är det lite tantvarning här:
Det var vanliga arbetarfamiljer som bodde här. Massor massor med ungar. I detta inte så stora område fanns allt. Verkligen allt! ICA och Konsum låg vägg i vägg. Apotek, bank, post, sybehörsaffär(!), BVC. Bibliotek. Jag kommer ihåg hur det luktade därinne! Man fick alltid komma in och rita om man ville, med slitna små vaxkritor på sladdrigt ritpapper. Skola så klart, från 1:a till 9:e klass. Tobaksaffär. På lördagarna fick jag gå och köpa ciggaretter åt pappa. Röd Commers utan filter. Jag fick då också köpa lite smågodis. För två kronor fick man rätt mycket godis. Som man valde genom en glasruta. Pekade och valde. Handlade av en stygg tant (var alltid tobakstanterna barnhatare på den tiden?). Sedan fanns det Mulleskola i skogen runt hörnet. Jag fick cykla dit alldeles själv. Med en Festis (i tetrapack) och vaniljrån som fika.
Det slog mej hur otroligt mycket resureser det fanns på det lilla området. Allt man behövde fanns inom gångavstånd. På vintrarna spolades det flera stora isar för oss att åka på. Belyst på kvällen. Jag mindes också att i varje port i alla hus satt det ett konstverk inmurat i väggen. Som en keramiktavla. De finns kvar. Tänk att man gjorde så. Konsten är till för alla, sades det säkert. Vi ungar kunde vara ute jämt, på kvällarna. Då det inte fanns mobiler så gick man hem när morsan ropade från balkongen; KOM IN OCH ÄÄÄÄÄT!
Vi brukade ringa på där vi visste att det bodde nån hund. – Får vi gå ut med hunden? Det fick man oftast.
Jösses, nu känner jag mej som om jag är 150 år gammal… Nåväl, tillbaks till 2000-talet nu. Men det vore roligt om ni som har några 70-talsminnen skrev en rad. Jag känner att hjärnan fortsätter på detta spår. Återkommer säkert med lite mer. /Tess
Vilken present, inslagen i vackraste papper. Ett sånt värdefullt innehåll. Jag läser med andakt. Vill läsa mer. Vill läsa om. Jag som skulle måla verbala trollporträtt av min familj hamnade plötsligt på en villagata, i en värmländsk stad, på ett tak, på ett hus som byggdes vid sekelskiftet. Nedanför mej finns trädgården med min morfar i. Körsbärsträdet. Dubbelgaraget som fick ta emot mammas Ford Anglia när jag skulle köra bil i 8 års ålder. Där finns tanten i huset mittemot som var galen. Ovanför mej finns stjärnhimlen. Den svarta natten. Då drömmar var nära och fortfarande vackra. När jag tänkte stort. När jag inte begränsat mej. Jag känner doften. Oj, jag har mycket som vill ut nu. Hunden som bet mej när jag gick påskkärring. Gymnasiet. Together. Ekmans. Torget. Ja herregud, vilken uppsjö minnen som välde ut.
Vad du är snäll!! Jag fick en smocka av alla minnen som vällde fram! Jag fick så många fina nostalgiska minnen… Nu blev det ännu fler, när jag läste det du skrivit. Ser fram emot mer på din blogg vännen!
Varför var det tantvarning förresten? Det fattade aldrig jag, beror det på att jag är en tant?
Njae, kände mej lite som en kärring: ” På MIN tid DÅ var det minsann… osv osv…” Å ja, det beror på att du också är tant! HAHA.
Tantvarning kanske är om man berätta saker som det finns risk för att inte alla har upplevt.
Och även jag blev inspirerad att skriva. Fast jag spar mitt inlägg tills imorrn.
Mmm, jag är väl lite tantig då, haha. Jag ser fram emot att läsa hos dej! /Tess
Hmmm, det kommer minnen till mig också. Positiva som jag inte visste fanns. Måste nog suga på det ett tag och minnas mer. Kanske kan bli ett inlägg, kanske inte…
Hahaha, jag fick gå och handla Gula Commerse med filter. Ja, vilken nitlott tobakstanterna drog när de skulle jobba lördag!
Please?!
Det kommer!
Vad kul att det väckte minnen hos dej också! SÅ klart du ska skriva om det. Sätt upp det på listan vettja!
Kramar!!
Det fick bli ett hos mig också, kunde inte låta bli – om än lite långt.
Det här är egentligen ett svar till dej Iafia, får inte till trappan ser jag. Men skit samma, ditt inlägg var underbart. Det och Trollfjants cykelinlägg är något jag tar med mej i drömmarna nu känner jag.
Tänk att jag har levt på den tiden. Alla minnen finns där men till vardags känns de inte så tydligt som de gjorde nu när jag läste ditt inlägg. Det är som om det vore ett annat liv. Allt var så annorlunda. Jag var annorlunda. Men jag minns också situationer som jag känner har format mig till den jag är idag. Allt som hände gjorde väl det, men vissa situationer (människor, möten, platser) mer än andra.
Jag får lust att bara lägga mig ner, sluta ögonen, trycka på play och minnas. Jag har väldigt många minnen, tar mig bara inte tid att tänka på dem. Så himla synd! Men tack för påminnelsen. Jag tror jag ska avsätta en hel dag för minnen…å vilken lyxig dag!
JAAAAAAA, mera minnen, när kommer de? *slutar vifta på armarna och börjar skämmas en aning istället, jag skulle inte ens blogga idag för jag var ju lite nedstämd av minnesresorna och nu ber jag om mer*
Åhh, dina ord beskriver så bra hur det kändes; det var som att trycka på playknappen! Bilder, lukter, känslor, allt bara flödade över mej! Kul att se dej här! /Tess