På jobbet har det skett en omorganisering, jag blev tillfrågad om jag ville vara med på ett hörn. Kul med nytt, jag kan oftast inte låta bli att hänga på nya saker. Så nu har jag lite andra arbetstider, tre dagar i veckan jobbar jag 5 timmar på eftermiddagen. Idag var det första dagen. Jag åkte dit, tog hand om det jag skulle och fick sedan åka hem igen. Annars jobbar jag ju till kl 22, om jag åker till jobbbet efter lunch.
Kom hem ganska otrött. En trötter Lilling väntade på mej. Lagade mat och fixade, utan att vara efterjobbet-trött. Det var skönt. Nu kommer jag att ha fler arbetsdagar, men vi får se hur det känns att jobba så här.
Den stora längtan efter våren har inte drabbat mej än. Fast jag har alltid varit förnöjd med den årstid jag befinner mej i. Just nu är slutet på vinntern helt ok. Jag suger i mej ljuset som är kommer lite lite tidigare på morgnarna, och det som stannar lite lite längre på kvällen. Det ger mej energi.
Jag slutade med alla sötsaker i årsskiftet. Nyårsafton var sista dagen jag käkade godis. Jag har drabbats av otroligt sockersug då och då, men det har inte alls varit så illa som jag väntat mej. Å faktum är att jag är piggare. Bara det ger mej energi att fortsätta att avstå från godis. Det känns bra. Träningen har det varit lite dåligt med, men jag har kvar lusten att träna. Det ger nästan omdelebar effekt. Mjukheten i kroppen. Och den där ljuvliga tröttheten blandad med nöjdheten. Mmm. Jag mår bra av det!
Det jag är sämre på är att lägga mej i tid. Så nu är det bäst att jag passar på, ska genast hoppa i säng.
Natti!
/T
Hur mår du?
Vad gör du?
Saknar dej
Det var längesedan jag var här inne. I alla fall som troll. Jag var inne för att leta efter en inre röst. I trollskogen alltså. Men jag hittade mitt första trollporträtt. När jag läste det så förstod jag plötsligt, ja vad jag förstod tar jag någon annanstans, men du förstår nog också även om vi kanske inte förstår anledningen till löven ännu. KRAM!
Mitt första trollporträtt
Inte av nåt troll utan av något annat, en mycket mycket god vän. Jag tror inte att jag på något sätt kan göra henne rättvisa i ett porträtt, målat av ett troll, på en blogg, i en trollskog. Men jag känner sån glädje i hjärtat när jag tänker på henne och just i detta nu finns hon hos mej på ett så otroligt påtagligt sätt.
Hennes hår är oftast i någon röd nyans. Brunrött, vinrött, klarrött, svartrött eller rostrött. Jag tror att hon tror att hon har olika frisyrer men oftast ser det ut på samma sätt. Ganska vilt och lite lockigt. Och det är bara hon. Hennes ögon glittrar grönt. De är glada, finurliga och fulla av liv. De tittar på omgivningen på ett nyfiket och kärleksfullt sätt. De kan växla från totalt barnasinne till vuxet allvar på en hundradels sekund. Men hon föredrar att se livet på ett positivt sätt, jag har sällan hört henne gnälla eller klaga. Det finns alltid något bra hon ser med situationen. Livet tas med en klackspark, det som sker det sker av en anledning. Ingen idé att oroa sej i onödan. Gräv inte ner dej, släng skiten likt höstlöv, rakt upp i luften och spring fort som fan innan de trillar ner över dej. Och trillar de ner över dej så lägg dej ner på marken med ett gapskratt. Låt dem singla ner över dej igen. Det finns säkert en anledning till att du ska ha de där löven runt dej just nu.
Som mamma är hon helt underbar. Hon skojar och skrattar mest hela tiden. Någon gång emellanåt ryter hon lite friskt. Men av rätt anledning. Inte för att hon är arg på annat eller trött på sej själv. Ryter hon har de gjort nåt som inte är ok. Hon påminner dem om det viktiga i livet. Hon guidar dem, mjukt och kärleksfullt. Hela tiden blir besluten deras. Hon hjälper dem bara att se helheten. Stadigt, lugnt utan att vika en tum finns hon där. Vilket också är en framgångsfaktor på hennes jobb. Hon är fantastisk på sitt jobb. Hennes orubbliga tro, hennes lugna men bestämda sätt. Hon peppar. Hon övertalar. Hon tar beslut när andra är oförmögna. Och hennes händer, mjuka, lena, varma, trygga, stadiga. De har varit med om så mycket. De har plockat fram det ena underverket efter det andra.
Så där är hon, inte speciellt lång, med rött hår växande vilt ner till axlarna, gröna glittriga ögon som plötsligt får ett sensuellt inslag. Förföriskt blinkar hon till, böjer ner sitt huvud en aning. Hennes man närmar sej. En man hon älskar över allt annat. En man som fyller henne och som hon ger så oändligt mycket tillbaka. Det har kostat på att öppna sej. Det har funnits tillfällen då hon likt en mussla velat krypa ihop igen. Det har fascinerat mej, att se denna starka kvinna full av tillförsikt förvandlas till en ganska osäker liten flicka emellanåt. Såra mej inte, lura mej inte, behandla mej varsamt och du ska få tusenfalt tillbaka. Jag älskar när hon blir bubbligt glad, när hennes hjärta fnittrar. Det är så smittsamt.
Så många dagar har hon funnits där. Så många gånger har jag hört hennes röst. Så många gånger har jag känt hennes kärlek osynligt svepa in längs min ryggrad. Den får mej att tro på mej själv och det jag gör. Med största tacksamhet blundar jag nu, tänker på dej, pussar mina fingrar och blåser iväg en slängkyss åt ditt håll. Jag älskar dej Tessingen.
Åh, jag älskar dej min vän. Vet du att jag brukar leta upp ditt porträtt av mej och läsa det lite då och då. Det fyller mej med så mycket kärlek! Tack för att du finns!